Lägerberättelser

Jag sökte till ett läger i Jordanien, i en by norr om huvudstaden Amman. Efter en tid fick jag besked att jag blivit antagen till lägret. Jag blev så glad! Under tiden som följde förberedde jag mig så gott jag kunde inför lägret. En vecka in på sommarlovet var det dags att resa iväg och jag flög till Amman. Väl i Amman tog jag bussen till Zarqa som byn hette där vi skulle arbeta och bo. Vi var sex volontärer på lägret, alla med olika nationaliteter vilket var väldigt roligt. Vi fick bo i ett fint hus som lägerledaren hade hyrt åt oss.

Första dagen på barnhemmet blev vi introducerade för barnen och fick en rundtur på barnhemmet. Det bodde 50 barn där i olika åldrar, den äldsta var 13 år. De var väldigt nyfikna på oss men samtidigt väldigt blyga. Efter några dagar var dock den blygheten som bortblåst. På barnhemmet fick vi varierade arbetsuppgifter t.ex. sy mobilväskor, leka med barnen, städa och göra halsband. Vi arbetade fem timmar/dag och åt lunch på barnhemmet. Det innebar att kvällarna var lediga och det utnyttjade vi till fullo. Vissa dagar var inplanerade av lägerledaren och då åkte vi till Amman eller olika historiska platser i Jordanien. Vi fick även åka och bada i Döda havet vilket var en fin upplevelse. På kvällarna satt vi ute och drack te på verandan och hade ofta livliga diskussioner om religion, politik och samhället i övrigt.

De dagar vi inte hade något inplanerat åkte vi ofta in till Amman och åt på restaurang eller drack kaffe och rökte vattenpipa. Kulturen i Jordanien är väldigt annorlunda men samtidigt exotisk och spännande. Människorna är väldigt vänliga och nyfikna. Majoriteten av befolkningen är muslimer och fem gånger varje dag hördes böneutropet. Det som var så härligt var den avslappnade livsstilen. Där tar man dagen som den kommer och ibland kunde lägerledaren komma och hämta oss utan att vi hade någon aning var vi skulle. Då kördes vi runt mellan olika platser och fick se flyktingläger, teater och äta mat på olika föreningar. Vi fick otroligt mycket god mat och oftast är maten ganska sparsam på läger men så var det inte i det här fallet.

Efter tre veckor var det dags att åka hem och det var känslofyllt. Vi i volontärgruppen hade blivit som bästa vänner! Barnen gav oss halsband som avskedspresent och var ledsna att vi skulle åka. Hela upplevelsen var precis så fantastisk som jag förväntat mig och jag hade turen att få arbeta med underbara volontärer som blev mina vänner för livet. Jag ser redan fram mot ett nytt läger i en annan del av världen. Vill man åka iväg som volontär tycker jag IAL är ett mycket bra alternativ. Jag är så glad och tacksam över den underbara möjligheten jag fick, och tog!

/Tina Wätthammar

Jag har varit på mitt allra första volontärläger den här sommaren! Jag tillbringade två veckor i La Borie Noble en bit från Montpeiller i södra Frankrike.

Jag hade en stor farhåga innan jag åkte, och det var att alla skulle vara mycket äldre än jag. En nybliven 18-åring ensam bland 45-plusare? Men jag hade inte behövt vara orolig. Av dem som kommit till lägret med SCI var nästan alla mellan 18 och 22 år. Det som förvånade oss SCI-are var att lägret också var fullt med barnfamiljer och vuxna. Dessa hade dock inte kommit via SCI och var alla från Frankrike vilket var lyckat för mig som ville öva på min franska. Alla volontärer kom nämligen från vitt skilda länder; Tyskland, Tjeckien, Spanien, Ukraina, Italien och Norge så vårt lägerspråkblev engelska. Vi var nio stycken varav två killar.

Lägret såg inte mycket ut för världen. Mitt i en skogsdunge i ständig skugga slog vi upp våra tält. Där fanns varken rent vatten eller el, inte heller någon sjö att bada i. Vattnet fick vi till lägret i en stor tank och tillräckligt med el för att ladda våra mobiler fick vi genom en portabel elgenerator. Men landskapet som campingen låg i var fantastiskt med höga berg och djupa dalar så långt ögat kunde nå.

Något att tänka på, fick jag veta innan jag åkte, var att alla kanske inte hade kommit för att arbeta utan mer för att umgås. Jag vill tillägga att det kanske inte alltid finns så mycket att göra. Vi var sammanlagt trettio personer på lägret som alla försökte hjälpa till att bygga det nya huset med mulltoa som var vår uppgift. Ofta stod man sysslolös och jag frågade mig ibland varför jag var tvungen att vara 18 år för att få åka på ett läger där 13-åringar tog mina arbetsuppgifter. Men å andra sidan gav det tid till att ligga i solen, massera varandra och läsa uppe på toppen av något berg.

Under lägret hade vi också lektioner där vi lärde oss om SCI, diskussioner och ickevåldsövningar. Vi såg filmer om bland annat Ghandi och apartheid-systemet i Sydafrika. Vi hade också estetiska aktiviteter i rent underhållande syfte. Dans, yoga, sång och teater var några av dem.

Något som var häftigt med just mitt läger var att vi bodde i närheten av några ”communities”. Där har människor samlats från olika delar av världen för att jobba på åkrar och leva oberoende av resten av samhället. Vi fick äta deras egengjorda ost och bröd och se hur de levde med meditation kombinerat med arbete.

På ett volontärläger har man både mycket frihet och ansvar. Efter halva lägret hade de flesta barnfamiljerna försvunnit. Vi från SCI var också fria att åka när vi ville och några åkte någon dag tidigare för att hinna se exempelvis Paris. Några dagar gjorde vi också på eget bevåg, med tillstånd från lägeranordnaren, utflykter till de närliggande städerna. De dagarna var nästan de allra roligaste.

Jag kommer absolut åka som volontär igen och gärna med SCI, men nästa gång till en helt ny plats, nära havet. Jag har inte arbetat mycket den här sommaren, men jag har lärt känna många helt fantastiskt underbara människor som jag är övertygad om att jag kommer att träffa igen.